mediamanagementjp

Dessa publikationer är ett resultat av kursen Medier och samhället vid högskolan i kalmar. Kursen har gått ut på att en rard olika föreläsara inom olika samhälls- och mediala områden har berättat om sin syn på Mediernas roll i samhället. Dessa har väckt tankar och åsikter som senare förts samman i denna blogg.

Kursen har givit insyn i mediernas samspel med omvärlden på ett helt nytt sätt, och framförallt vidgat mitt synsätt på en rad olika saker och tagit in perspektiv som man tidigare kanske inte tidigare ens tänkt på. förutom nya tankebanor och ökad förståelse för mediernas och samhällets samspel, så har jag kanske framförallt börjat förstå svårigheten i att under tidspress löpande publicera nytt material.

Min övergripande åsikt om kursen är varit positiv, och jag har på ett nytt kul sätt få ta in och reflektera kring föreläsningsmaterial jämfört med tidigare.

förutom föreläsningarna har jag även använt mig av följande material:

Källförteckning:

 

·         Curran, James & Gurevitch, Michael (2000) Mass Media and Society. 3^rd ed. London: Hoddler

 

·         Doyle, Gillian (2002) Understanding media economics. London: Sage

 

·         Hadenius, Stig & Weibull, Lennart (2003) Massmedier: en bok om press, radio och TV. 8 uppl. Stockholm: Bonnier

 

·         Hvitfelt, Håkan & Nygren, Gunnar (2005) På väg mot medievärlden 2020. Lund: Studentlitteratur

 

·         Mattelart, Armand & Michéle (1998) Theories of communication. London: Sage

 

·         McChesney, Robert W (2001) All makt åt medierna eller ge folk vad folk vill ha?. New York: The new press

 

·         Olsson, Anders R (2006) Yttrandefrihet och tryckfrihet: handbok för journalister. Stockholm: Studentlitteratur

 

·         yttrandefriheten och konkurrensen. Statens offentliga utredninger (SOU) 1999:30

Tjenixen då!

Johan Pettersson
Media Management 07, högskolan i Kalmar

I dagens medier syns trots att vi i Sverige anses som ett av världens mest jämställda land inte ens i närheten av lika många kvinnor som män i media. När det pratas om och med sakkunniga i de svenska medierna är i regel endast tre av tio kvinnor och resterande då alltså sju av tio män. Ett annat exempel som jag själv tänkt på och som Britt-Marie Ringfjord belyste var också vad gäller sport. I sportsändningarna vår nation över så kan det visas reportage efter reportage om manliga idrottsprestationer och talas gång på gång om manliga sporthändelser, för att sedan precis innan tack och god natt nämnas att ”Linköpings damer faktiskt vunnit sm-guld, hej då. ”

Detta kan ha sina förklaringar i att damsport många gånger faktiskt inte har så stor publik, av olika anledningar. Därför bevakar inte heller medierna i Sverige dessa evenemang på samma vis. Att tre av tio är kvinnliga sakkunniga kan säkert ha en logisk förklaring också, och framförallt tror jag att det kommer att jämna ut sig förr snarare än senare. Genus i medierna är väldigt mycket och debatten blir väldigt bred. Hur konstigt det än må säga är det inte damidrottens medietid eller antalet sakkunniga i medierna som oroar mig mest. Utan en helt annan sak.

Britt Marie Ringfjord påpekade en helt annan och betydligt större sak. Nämligen hur kvinnor och män framställs i media.

Blå och rosa

Redan när vi är små stoppas vi in i fack där det i tidningar målas upp pojkar i stålmannendräkter och flickor i rosa prinsessklänningar. Detta fortsätter genom hela vårt liv det verkliga problemet är hur tidskrifter för män och kvinnor skrivs. I en tidning som veckorevyn som riktar in sig mot unga läsare kan man utläsa hur man ska vara för att gå hem hos killarna hur man ska se ut för att fånga killar och så vidare. Däremot i tidskrifter som riktar in sig mot män såsom exempelvis Moore framställs inte killar på det här viset utan tvärt om, även här beskrivs kvinnan som något mannen förfogar över. Det mest hemska är kanske inte att folk framställer detta på det här viset, utan att det faktiskt säljer och gör intryck på oss.

I en intervju 2008 gjord av Ulrika Melin i samband med en av våra uppgifter under en radiokurs i vårt program på högskolan i Kalmar, ställdes frågan om huruvida detta är ett problem till Moores dåvarande chefsredaktör Bingo Rimér. Svaret om hur han såg på detta var att han tyckte att det var långt mycket värre att tidningar som riktar sig mot flickor skriver som de gör, snarare än att tidningar som riktar sig mot pojkar skriver på sitt vis.

Uttalandet i sig är väl ganska väntat då Rimér faktiskt stod för ena sidan av problemet, men han tyckte vidare i intervjun att en lösning på detta och kanske andra frågor inom medievärlden idag hade kunnat kanske inte lösas med åtminstone belysas på ett annat sätt genom undervisning. Hans förslag var medie och kommunikationsvetenskap i grundskolan på samma vis som matte och samhällsvetenskap.

Tanken på detta är faktiskt inte så dum, i synnerhet nu i den fas vårt land är i idag. Vi är ju trots allt som jag tidigare pratat om i min blogg på väg eller kanske redan inne i ett paradigmskifte, på väg att bli ett informationssamhälle snarare än något annat. Varför ska inte information och kommunikation läras ut till vår befolkning då? Precis som teknik lärts ut i åratal av och om ett industrisamhälle, skulle det väl vara att skjuta sig i foten om vår nation går in i den nya tiden av informationsflöde utan att kunna hantera det? Jag tror aldrig att jag skulle säga det men jag tycker nog precis som Bingo Rimér (i alla fall som jag tolkar det), att utbildning och information är det enda som kan hjälpa oss att ta det sista klivet in i informationssamhället.

”Vad folk inte fattar är att internet kommer att förändra allt” sa chefen för Cisco systems 1998

Mcchesney (2001) All makt åt medierna, eller ge folk vad folk vill ha, sid 183-184.

Innovationer har genom vår tid på jorden förändrat vårt sätt att leva, vi äter sedan ganska länge tillbaka inte längre rå mat, vi klär oss i kläder, åker i båtar av stål, listan kan göras hur lång som helst. Senaste steget i den mänskliga utvecklingshistorien har med information att göra. Informationen idag flödar på ett helt annat sätt och framförallt med en helt annan hastighet jämfört med bara några år sedan. En händelse på andra sidan jorden fördas lätt på en häpnadsväckande kort tid till oss i Sverige där vi tar del av informationen samtidigt och ibland till och med snabbare som människor på stället händelsen utspelat sig. Det talas till och med om att det amerikanska nyhetsbolaget CNN har en policy om att oavsett var en större nyhet utspelar sig ska de ha informationssändning i någon form från platsen inom 2 timmar.

Med dagens medieanvändning i form av sociala medier och nyheter uppdaterat minutvis över internet, kan vi snacka om old news. Där vi för ett tiotal år sedan fick lägga två timmars arbete för att få reda på vad endast vår närmsta bekantskapskrets hade för sig just då, Gör vi idag samma sak på fem minuter via exempelvis twitter, msn eller facebook. Under de två timmarna man tidigare fått lägga skulle man med dagens mått mätt redan vara ouppdaterad.

Är det då konstigt om tid och rum flyttas en aning? Med vår föreläsning med Fredrik Hertzman talades det om att vi idag möjligtvis inte har samma sätt att se på vad som är långt borta och vad som är nära. På föreläsningen diskuterades det också framförallt hur vi förhåller oss till tid idag jämfört med tidigare. Med mobilanvändning och internetkonsumtionen vi har idag har vi antagligen blivit mer flexibla, en mötesplats och ett mötes tid kan snabbt ändras genom att man på vägen upptäcker att man blir lite sen eller tog en annan väg från hemmet till fiket. Men samtidigt blir vi mer låsta, att inte veta vart de man ska träffa är eller vad de gör och hur de gör det blir en brist. I stället för att vara beroende av punktlighet som tidigare har vi blivit beroende av information. Att stå och vänta i fem minuter utan att veta varför gör oss panikslagna, däremot kan vi utan problem vänta i 20 minuter utan att höja på ögonbrynen så länge vi vet varför vi väntar.

Informationsrik kontra informationsfattig

Att veta något som ingen annan vet eller bara innan alla andra ger ett föresprång. Det är en tillgång, inom det sociala, inom näringslivet, i samhället och världen överlag. Informationshantering har alltid funnits tortyr, spionage osv. Men informationshantering idag har blivit viktigare än någonsin, framförallt pågrund av den hastighet och rummet informationen idag färdas i.

I boken the theories of communications beskrivs hur kommunikationens två delar alltså tid och rum med rätt hantering genom tiderna hjälpt till att bygga hela emperium.

(Mattelart, A & M (1998) Theories of communication)

I dagens värld handlar vi med information. Vi säljer information till företag om vilka varor våra konsumenter handlar och använder vissa hemsidor och framförallt om vilka åldrar civilstatus och varifrån användare är. Vi i Sverige har tagit ett stort steg och är idag i framkant i världen vad gäller mediekonsumtion, vi utnyttjar de nya mediernas fulla rymd och inser fördelarna med den högre informationshastigheten, Vi har blivit informationsrika. Precis som vi tidigare varit duktiga på att hantera våra råvaror och våra tekniska innovationer har vi idag skapat oss ett försprång till andra delar av världen genom vår informationsrikedom.  Precis som den industriella revolutionen och övriga banbrytande förändringar vår värld stått inför handlar vårt samhälles framtid om hur fort vi kan ta till oss just vad Cisco systems chef för 11 år sedan sa, och alla måste med.

eDelaktigheten och eDeltagande

Med ett samhälle där den mediala hastigheten ökat på det viset det gjort i Sverige det sista, mycket på grund av internet, måste också samhället och dess strukturer följa med. En föreläsning med Annelie Ekelin, som är lektor inom Medie- och kommunikationsvetenskap på Blekinge tekniska högskola rörde just detta. Vi ser allt oftare att man kan vara en aktiv medborgare på andra sätt än att skriva arga brev numera. Men hur använder vi oss utav det?

Sociala medier, forum både på kommuners och andra hemsidor, men även utbrett på bloggar och andra hemsidor. Dagens medier och internet framförallt har givit gemene man större möjlighet än någonsin att berätta sin syn och åsikt om egentligen vad som helst och inte minst samhället. Som tidigare sagt har våra makthavare sett att informationsteknologin som idag finns har fördelar, och vi kan idag på ett snabbare sätt få en samhällsdebatt än tidigare. Vi kan få medborgarnas åsikter på ett snabbare sätt, och hela samhällsprocessen kan gå snabbare än tidigare. Man satsar pengar på att utöka en vettig kommunikation och tycker att medborgarna borde aktivera sig, engagera sig. Medborgardelaktigheten som tidigare funnits i torgmöten och demonstationer existerar ju fortfarande men inte i samma utsträckning som förut och det blir säkerligen svårare för makthavare att höra den stora massan lika tydligt som tidigare.

En medborgardelaktighet som tidigare utspelat sig på gator och torg i form av demonstrationer och torgmöten, har idag bytits ut mot bloggar och debattforum på nyhetsajter mm. Vi har kommit till ett informationssamhälle där vi själva blir tvungna att ta reda på informationen. Informationen syns inte idag lika klart som ett mullrande fackeltåg. Den finns dock inte mindre för det, den finns i det tysta efter artiklar på aftonbladet, på bloggar och i klotter på sociala medier. Informationsrevolutionen kanske till och med kan komma att medföra något så vackert som politisk delaktighet och deltagande..

..Det människor inte förstår är att allt kan förändras av internet.

Vi har alla hört talas om Berlusconis mediekonglomerat och hur han genom låt oss kalla det trick kommit över detta. Det är en het potatis och många har synpunkter på hur detta används.


Jens Cavalin berättade på en föreläsning på högskolan i Kalmar om samspelet mellan medierna och samhället och hur dessa utgör och utövar makt. Detta inlägg kommer också att beröra ytterligare en föreläsning av Jens Cavalin som jag dock inte infann mig på, däremot har jag även här med hjälp av goda klasskamrater fått föreläsningen beskriven för mig vilket resulterat i delar av detta inlägg.

Svenska tidningsvärlden

I Sverige idag finns tre stora spelare på banan, Stampen, Bonniers och Schibsted, dessa utgör näst intill hela Mediesverige och äger sammanlagt bla: Aftonbladet, Expressen, DN, SvD, Sydsvenskan, Tv4(där med också canalplus), MTV norden, DI, SF & Svensk bio, GP och en massa massa lokala tidningar såsom hallandsposten och bohusläningen mm.

Politik och media i världen

Så här ser det ut även i resten av Europa, bara i norden är det ungefär samma tre företag som äger resten av de nordiska mediekanalerna. I Frankrike är tre stora ägare, i Storbritannien finns en liknande situation.

I alla dessa länder finns ytterligare en gemensam nämnare enligt Jens Cavalin. Frankrikes president Nicolas Sarkozy är privat nära vän med ägarna av dessa tre stora mediebolag. Englands före detta  premiärminister Tony Blair är så pass nära vän med Rupert Murdoch huvudägaren av News corporation (en grupp där bla Fox ingår). Som tidigare nämnt har Italiens före detta president haft den rollen ett par gånger, och är själv ägare av mer eller mindre varenda medie kanali Italien förutom de statliga (vilka han har full kontroll över som president). Men såhär fungerar det inte i sverige väl?

Nej förhoppningsvis inte, men noterbart är ju ändå att fru Fillipa Reinfeldt fru till statsminister Fredrik Reinfeldt, och ordförande i Stockholms borgarråd (m) satt med i styrelsen för Svenska dagbladet så sent som 2008. Som styrelseledamot får hon direkt inflytande i vem som ska placeras som tidningens chefsredaktör och politskredaktör. Som tidigare nämnt så är det ju trots allt så att SvD bara är en liten del av ett stort utbud från några väldigt få mediedistributörer, alltså samma människor som äger SvD  också äger och distribuerar stora delar av resten av nordens mediekanaler.

Vem får äga vad?

Hur ska man, eller ska man överhuvudtaget begränsa vem som får ha, eller hur mycket inflytande man får lov att ha över våra medier? Äganderätten tycker jag ändå är försvarbar, och det är ju trots allt upp till gemene man att för det första vara kritisk till vad som sägs, och för det andra så alla samma möjligheter, åtminstone är det ju så i Sverige att vem som helst kan starta en tidning, däremot att ta upp konkurrensen med redan befintliga medier är dock svårt men det är fortfarande möjligt.

I Berlusconis fall oavsett hur fult spel han har spelat så hade vem som helst samma möjlighet från början. Jag menar inte att Berlusconis fasoner i fallna journalister och så vidare är positivt, men att ha lokaliserat möjligheterna på det vis han gjort och utifrån det skapa det imperium som han gjort är på något vis ändå beundransvärt. En entreprenör och en duktig Medie-ekonom är han ju uppenbarligen.

I vilket fall som helst och hur mycket entreprenör någon än är så är det farligt om inte konkurrens kan vidhållas.  Sverige har konkurrensverket som ska hålla ett öga på vad som händer, vi har också något som kallas presstöd. Presstödet är till för att där det exempelvis som i Kalmarregionen finns två tidningar med olika politiskbakgrund (i Kalmar Östran som är röda och Barometern som är blå) se till så att ena färgen inte slås ut av den andra. Ett sätt att se till så att båda blockens röster hörs, eller åtminstone har möjlighet att höras.

Vad beträffar konkurrensverket, trädde en lagändring ikraft som komplement till konkurrenslagen 2003 vilken berör just ägarkoncentration inom media. Lagen går ut på att konkurrenslagen gäller och för medier läggs ytterligare krav till om fritt meningsskapande bland annat. (yttrandefriheten och konkurrensen. Statens offentliga utredningar (SOU) 1999:30)

Gunilla Sax, tidningschef (chefsredaktör) för Barometern och Oskarhamnstidningen berättade i en föreläsning på högskolan i Kalmar om mediesituationen för de lokaltförankrade medierna i området.


För dagens lokala medier går det ännu så länge bra, lokaltidningen i Kalmar Barometern omsätter omkring 180 mkr om året och har en läsarkrets för pappersupplagan på omkring 40 000 läsare varje dag.  Det är dock inte lika stadigt inför framtiden. Med Internets utbredning förekommer ett alternativt sätt att förhålla sig till och att bruka medier och information.

En fördel med den växande användningen utav internet är ju att mediekonsumenten enklare får tag på just det material den är ute efter och kan på ett enklare sätt sålla av all information. Från en annan synvinkel blir det allt tuffare att nå ut till mediekonsumenterna på samma sätt som tidigare.

Att idag nå ut till internetanvändare är inte ett problem. En nätupplaga av ”orginalprodukten” papperstidningen finns och brukas av de flesta lokaltidningarna, och används idag också flitigt av lokalkonsumenterna. Internetanvändandet går dock såpass fort framåt att pappersupplagan av tidningar till och med inom kort kan bli ersatt av internetupplaga som den huvudsakliga produkten. Föreläsaren Gunilla Sax talade exempelvis om en situation där Aftonbladets chefredaktör haft ett läsarmöte och vissa utav läsarna inte ens uppfattat att aftonbladet faktiskt fanns i pappersform.


Detta blir ett problem sett ur medieproducentens synvinkel. Inte att folk använder deras nätupplaga, tvärt om. Dock blir finansieringen av produktionen ett problem. Tidigare har annonser finansierat nära hälften av papperstidningarnas kostnader och andra hälften grovt draget har finansierats utan prenumeranter och lösnummer försäljning, en avgift/produkt helt enkelt. Med dagens internetkultur efterfrågas dock något annat, gratis nyheter.  Detta samtidigt som att internetannonser uteblivit utgör ett eventuellt hot i framtiden, inte bara eventuellt utan kanske till och med ett faktiskt existentiellt hot. Då det i Barrometerns fall ser ut så att annonsintäkterna består utav:


87% lokala annonser i pappersupplagan


10% riksannonser i Pappersupplagan


3% annonsintäkter för internetupplagan


När man lägger upp det på det viset behöver man inte vara en hjärnkirurg för att förstå att situationen är ohållbar. Liknande scenario påvisas även i USA och Storbritannien där trots stora finansierings försök så har inte mediebolagen kunnat klura ut hur nättidningar ska kunna täcka kostnaden för grattis nyheter. (Doyle, gillian (2002). Understanding media economics)


Internetanvändningen ökar som sagt radikalt och med den kommer fler och fler kanske också se att de kan nå lokala konsumenter via internet på samma sätt som via pappersupplagan.


Dock finns ytterligare ett problem som jag ser det. När internet ökar, krymper samtidigt världen. Saker som tidigare var stora nyheter är numera vardagsmat även om det inte sker varje dag i just Kalmar eller något annat medelstort svenskt samhälle. Större tidningar kan förse oss konsumenter på ett bredare plan med vår vardagliga informationsdos, och de lokala medierna blir på något sätt även på någon form av efterrätt, något vi kan gotta oss i någon gång ibland. Gränserna suddas med andra ord ut. Inte bara globalisering, utan morgontidningar blir inte längre morgontidningar och kvällstidningar blir inte längre kvällstidningar utan alla internetbaserade mediekanaler blir just det, internetbaserade mediekanaler. Lokal dagspress har nu med andra ord helt plötsligt börjat konkurera med nationell kvällspress.


Survival of the fittest

I en liten ankdamm som Sverige kommer det på något sätt inte finnas plats åt hur många aktörer som helst. Lowe Hedman beskriver i boken Påväg mot mediesamhället 2020 hur tv-bolag köpt rättigheterna till såväl lokala radiostationer och tv-stationer som givetvis är med och konkurerar om de lokala annonspengarna. (Hvitfelt, Håkan & Nygren, Gunnar (2005) På väg mot medievärlden 2020)


Detta tillsammans med att internet är långt ifrån lokalt tycker jag pekar åt att de lokala tidningarna behöver anpassa sitt material för en betydligt bredare publik för att kunna ha en chans att konkurera med redan befintliga och mycket bredare tidningar på nätet.


Detta beskrivs också i boken massmedier en bok om press, radio & tv, där författarna ser en tendens av ett fortsatt brett tidnings utbud, men att några utav våra tidningar som vi känner idag kan komma att upphöra. (Hadenius. Stig & Weibull. Lennart (2003) massmedier - en bok om press, radio och TV)

Jag var inte på denna föreläsning utan har med goda kamraters hjälp fått föreläsningens handling förklarad för mig, samt att ämnet Public Service är en sådan het potatis oavsett avseende så tycks alla ha en åsikt om detta fenomen.

Min åsikt är den att jag alltid har stått för att jag tycker public service är nyttigt och viktigt, att alla sak bli tillgodosedda med de nyheter och underhållning de behöver. Att samenyheterna och nyheterna på finska varit nödvändiga och viktiga. Men ju mer jag tänker på det slår det mig allt hårdare, Public Service skiter i mig.. Så borde jag egentligen bry mig om Public Service?
 

Jag menar Radio och TV i allmänhetens tjänst.. vackert, men är det så då? Var dag går det Nyheter för samer rikstäckande. Jag är mycket väl medveten om samernas historia och inte minst Sveriges förtryck av denna minoritet. Men rör samenyheterna mig i Kalmar? Det är inte direkt så att det finns en rikstäckande nyhetssändning för mig som flyttat till Kalmar från Bohuslän, det var något jag valt bort då jag flyttat från de lokala västnytt och får idag leva med sydostnytt, jag vet att det är språkskillnaden som är den stora anledningen till att samenytt och finska nyheter sänds på svt över hela landet. Men jag vågar nog utan noggrannare undersökningar säga att det rent statistiskt bor fler människor från västkusten och kanske till och med Bohuslän i Kalmar än vad det bor samer på samma ställe. Skulle man inte kunna byta ut samenytt mot västnytt bara i Kalmar då? Det gör väll allmänheten i Kalmar mer nytta på det viset?
 

Som sagt med förfäder med både finskt och samiskt påbrå vet jag med mig att det är hårt att säga på det viset, och att det faktiskt till och med är nyttiga inslag i vårt informationssamhälle att alla får del av denna information. Det jag vill påvisa att Public Service i dagens mediala hastighet inte hinner tillgodose alla i Sverige på samma vis som förr. Till följd av detta har SVT och i viss mån SR blivit så allmänna att ingen längre känner sig träffad av Public Services utbud. De som vill ha Muslimsk bönetv, nyheter på arabiska eller engelska, sport av mer udda form eller den absolut mest populära sporten får vända sig någon annanstans och får betala lika mycket extrapengar för detta som radiotjänst kräver alla med en tv eller radiosändare på.


Vi har dock blivit mer goda mediekonsumenter vi söker våra egna nyheter. Vi är idag också så pass flexibla att om det vi vill se eller höra sänds på något annat ställe än Public Service så lyckas vi nog få del av denna information ändå. Dock är samenytt och andra minoritetsinriktade program likväl nyttiga samhällsinslag. Public service spelar en mer betydande roll i vårt samhälle än så, i synnerhet i dagens mediesamhälle där färre ägare tenderar till att äga fler och fler medier. Dock står jag fast vid att Public service brister i att ha ett fåtal kanaler som fångar föga intresse hos allmänheten, då de fristående medierna idag mer än någonsin står inför ett hot om paralysering i mångfalden av kommersiella kanalers myller. I boken Mass media and society beskrivs hur stora delar av världens miedier koncentreras till väldigt få ägare, man nämner i synnerhet sex ägare som står för större delen av världens medier. (Curran.J & Gurevitch.M (2000) Mass media and society)

 

Detta är inte bara ett globalt fenomen utan finns även i Sverige. Företag som Bonniers, Schibsted och Stampen står som ägare för de flesta av de stora medierna i Norden idag. Nyheter finns på de flesta av dessa mediekanaler men då fler och fler kanaler blir beroende av antingen politiska beslut eller en ekonomisk marknad kan en misstanke börja gro om hur objektiva nyheter och samhällsinformation från dessa medier verkligen är. Public Service må vara väldigt allmänt och kanske till och med ibland en aning grått, men det är radio och tv i allmänhetens tjänst, för dig och mig, för samerna och för finlandsvenskarna, för alla som bor inom Sveriges gränser, därför ska vi inte skita i Public Service.

EU består som det ser ut idag av tio departement, under ett halvår står dessa för hundratals mer eller mindre formella möten. 113 utav dessa sker i år i Sverige som från och med juli 2009 är ordförandeland i Europeiska Unionen.

För att optimera dessa möten har Sverige tillsatt en grupp, ett mötessekretariat vars uppgift är att se till att de 113 mötena på svensk mark blir så bra som möjligt. Men för vem? Eva Idemark är en av de 12 möteskoordinaterna som har hand om dessa möten, en slags av regeringen beställd event manager.

Spel för gallerierna

De här 12 möteskoordinatörerna med var sin grupp har i uppgift att ordna möten beställda av de olika departementen. Varje departement har sina krav på vad som bör finnas på plats, och vad som ska synas, och med vem.

Då de länder som tidigare haft hand om mötena innan Sverige så har dessa utspelat sig i slottsmiljöer, där vin har flödat och tillvaron har som Elisabeth Idemark beskriver det varit överdådig. I Sverige däremot finns restriktioner satta av Sverige. Exempelvis serveras endast ett glas vin med påfyllning till maten.

Andra ledord eller nyckelord för Svenska departementmöten är:

God funktionalitet

Gästfrihet utan överdåd (som tidigare nämnt)

Miljö & Klimathälsan

Jämställdhet

Tillgänglighet

Öppenhet under säkra former

Sist men inte minst står punkten att vi ska visa upp svenskt kunnande. Så vi visar stolt upp allt från våra gruvor och ishotell i norr till våra glasbruk i söder. Inget av detta handlar om att ge bästa möjliga form åt mötena i sig, att få delegationerna från de fjärran länder som kommer hit för att fatta så bra beslut som möjligt. Alla dessa restriktioner är ju till för att vare sig resten av EU vill eller ej ska vi visa hur duktiga vi i Sverige är.

Varenda maträtt som serveras till mötena ska vara ”bengtmärkt” utav en man på naturvårdsverket, vi serverar endast kranvatten under mötena, vi ser till så att alla lokaler som används är handikapsredo, och framförallt ser vi till att i den mån det går ska det vara lika många kvinnliga talare som manliga talare på varje möte.

Se och lär

Genom våra organisaerade (antagligen sönder planerade) möten marknadsför vi Sverige, och jag tycker vi gör det på ett alldeles utmärkt sätt. För en gång skull säger vi ”här är vi och så här funkar det hos oss”. Jämfört med hur vi marknadsförde oss under värdskapet av Eurovisionsfestivalen, då vi spelade en annan melodi på lyran. Nämligen att i Sverige finns minsann lite för alla, då vi har israeliska apelsiner, och vi dansar minsann finsk tango och spelar lika tråkig fotboll som tyskland.

Äntligen är vi inte längre glada om vi får vara med och leka, utan det är ett privilegium att få komma till Sverige. Det är ett privilegium att få komma hit och dricka björksav och kräla i våra kalla gruvor!  Välkomna till Sverige, där vi tar miljö och jämställdhet på allvar. Där vi faktiskt tycker politikernas tillgänglighet är viktig, och där vi kräver en fullständig insyn i vad våra politiker gör för vårt land och för vårt unionskap.

Att arbeta för allmänhetens bästa, att göra skillnad, detta är två av en rad saker som är inspirerande med att arbeta inom den offentliga sektorn. Att arbeta med kommunikationsfrågor inom en kommun är en bred arbetsuppgift då man varje dag kommer i kontakt med olika verksamheter, olika utmaningar och därmed också olika lösningar. Detta berättade Sara Svensson på en föreläsning på Högskolan i Kalmar.

Informatörens arbetsområde är att sköta organisationens kommunikation internt såväl externt. Att tillgodose alla anställda med information nog att varje anställd på kommunens alla arbetsplatser känner en trygghet i sitt arbete, och motivation för att fortsätta utveckla kommunen som arbetsplats och som samhälle.

Informatören ska även bevaka omvärlden, samtidigt som man arbetar med att kommunicera och informera kommuninvånarna och omvärlden, om allt som händer och allt som inte ska hända.  Informatörsrollen är helt enkelt en länk mellan organisationen och alla dess målgrupper.

Offentlighetsprincipen och meddelarfriheten

”Meddelarfrihet står framförallt för straffrihet. Meddelaren kan utan att straffas för det göra något (berätta/läcka) som är förbjudet” (Olsson, Anders R (2006) Yttrandefrihet och tryckfrihet: handbok för journalister sid. 35)

I kommunen har varje anställd meddelarfrihet, och kan därför gå ut till allmänheten och berätta exakt vad dem vill om deras organisation (med vissa undantag såsom exempelvis lärare). Detta är en stor skillnad från privata företag där man enligt lojalitetsplikten till och med kan bli av med jobbet om samma sak skulle ske.

I och med Offentlighetsprincipen kan också varje medborgare kräva att få information om organisationens verksamhet på alla plan. Vilket inte alls gäller inom privata företag där (1990:409) lag om skydd om företagshemligheter, hårt draget ser till att endast den informationen företaget lämnar ut är den informationen som når dagens ljus. Detta berättade Eva Jönsson om bland annat vid föreläsningar på högskolan i Kalmar.

Därför som jag ser det skiljer sig informatörsyrket i stort åt beroende om det bedrivs inom en offentliga organisationer eller privata företag.  Kommunikationsarbetet inom offentliga sektorn kräver minutiös planering och den strategiska kommunikationen blir viktigare än någonsin. Det gäller hela tiden att tala genom handling, och där med också att alltid handla rätt. Det är ju trotts allt en organisation med 5000 anställda och ytterligare 50 000 anhängare i form av invånare som direkt eller indirekt blir påverkade av varje handling. Informatörsyrket inom den privata sektorn kräver givetvis planering även det, men där krävs annan typ av arbete.

Hej,

Här kommer jag de närmsta fem veckorna att publicera tankar och reflektioner kring samspelet mellan medier och samhälle.

   MVH

   Johan Pettersson
   Mem 07, Högskolan i Kalmar