mediamanagementjp

Jag var inte på denna föreläsning utan har med goda kamraters hjälp fått föreläsningens handling förklarad för mig, samt att ämnet Public Service är en sådan het potatis oavsett avseende så tycks alla ha en åsikt om detta fenomen.

Min åsikt är den att jag alltid har stått för att jag tycker public service är nyttigt och viktigt, att alla sak bli tillgodosedda med de nyheter och underhållning de behöver. Att samenyheterna och nyheterna på finska varit nödvändiga och viktiga. Men ju mer jag tänker på det slår det mig allt hårdare, Public Service skiter i mig.. Så borde jag egentligen bry mig om Public Service?
 

Jag menar Radio och TV i allmänhetens tjänst.. vackert, men är det så då? Var dag går det Nyheter för samer rikstäckande. Jag är mycket väl medveten om samernas historia och inte minst Sveriges förtryck av denna minoritet. Men rör samenyheterna mig i Kalmar? Det är inte direkt så att det finns en rikstäckande nyhetssändning för mig som flyttat till Kalmar från Bohuslän, det var något jag valt bort då jag flyttat från de lokala västnytt och får idag leva med sydostnytt, jag vet att det är språkskillnaden som är den stora anledningen till att samenytt och finska nyheter sänds på svt över hela landet. Men jag vågar nog utan noggrannare undersökningar säga att det rent statistiskt bor fler människor från västkusten och kanske till och med Bohuslän i Kalmar än vad det bor samer på samma ställe. Skulle man inte kunna byta ut samenytt mot västnytt bara i Kalmar då? Det gör väll allmänheten i Kalmar mer nytta på det viset?
 

Som sagt med förfäder med både finskt och samiskt påbrå vet jag med mig att det är hårt att säga på det viset, och att det faktiskt till och med är nyttiga inslag i vårt informationssamhälle att alla får del av denna information. Det jag vill påvisa att Public Service i dagens mediala hastighet inte hinner tillgodose alla i Sverige på samma vis som förr. Till följd av detta har SVT och i viss mån SR blivit så allmänna att ingen längre känner sig träffad av Public Services utbud. De som vill ha Muslimsk bönetv, nyheter på arabiska eller engelska, sport av mer udda form eller den absolut mest populära sporten får vända sig någon annanstans och får betala lika mycket extrapengar för detta som radiotjänst kräver alla med en tv eller radiosändare på.


Vi har dock blivit mer goda mediekonsumenter vi söker våra egna nyheter. Vi är idag också så pass flexibla att om det vi vill se eller höra sänds på något annat ställe än Public Service så lyckas vi nog få del av denna information ändå. Dock är samenytt och andra minoritetsinriktade program likväl nyttiga samhällsinslag. Public service spelar en mer betydande roll i vårt samhälle än så, i synnerhet i dagens mediesamhälle där färre ägare tenderar till att äga fler och fler medier. Dock står jag fast vid att Public service brister i att ha ett fåtal kanaler som fångar föga intresse hos allmänheten, då de fristående medierna idag mer än någonsin står inför ett hot om paralysering i mångfalden av kommersiella kanalers myller. I boken Mass media and society beskrivs hur stora delar av världens miedier koncentreras till väldigt få ägare, man nämner i synnerhet sex ägare som står för större delen av världens medier. (Curran.J & Gurevitch.M (2000) Mass media and society)

 

Detta är inte bara ett globalt fenomen utan finns även i Sverige. Företag som Bonniers, Schibsted och Stampen står som ägare för de flesta av de stora medierna i Norden idag. Nyheter finns på de flesta av dessa mediekanaler men då fler och fler kanaler blir beroende av antingen politiska beslut eller en ekonomisk marknad kan en misstanke börja gro om hur objektiva nyheter och samhällsinformation från dessa medier verkligen är. Public Service må vara väldigt allmänt och kanske till och med ibland en aning grått, men det är radio och tv i allmänhetens tjänst, för dig och mig, för samerna och för finlandsvenskarna, för alla som bor inom Sveriges gränser, därför ska vi inte skita i Public Service.

EU består som det ser ut idag av tio departement, under ett halvår står dessa för hundratals mer eller mindre formella möten. 113 utav dessa sker i år i Sverige som från och med juli 2009 är ordförandeland i Europeiska Unionen.

För att optimera dessa möten har Sverige tillsatt en grupp, ett mötessekretariat vars uppgift är att se till att de 113 mötena på svensk mark blir så bra som möjligt. Men för vem? Eva Idemark är en av de 12 möteskoordinaterna som har hand om dessa möten, en slags av regeringen beställd event manager.

Spel för gallerierna

De här 12 möteskoordinatörerna med var sin grupp har i uppgift att ordna möten beställda av de olika departementen. Varje departement har sina krav på vad som bör finnas på plats, och vad som ska synas, och med vem.

Då de länder som tidigare haft hand om mötena innan Sverige så har dessa utspelat sig i slottsmiljöer, där vin har flödat och tillvaron har som Elisabeth Idemark beskriver det varit överdådig. I Sverige däremot finns restriktioner satta av Sverige. Exempelvis serveras endast ett glas vin med påfyllning till maten.

Andra ledord eller nyckelord för Svenska departementmöten är:

God funktionalitet

Gästfrihet utan överdåd (som tidigare nämnt)

Miljö & Klimathälsan

Jämställdhet

Tillgänglighet

Öppenhet under säkra former

Sist men inte minst står punkten att vi ska visa upp svenskt kunnande. Så vi visar stolt upp allt från våra gruvor och ishotell i norr till våra glasbruk i söder. Inget av detta handlar om att ge bästa möjliga form åt mötena i sig, att få delegationerna från de fjärran länder som kommer hit för att fatta så bra beslut som möjligt. Alla dessa restriktioner är ju till för att vare sig resten av EU vill eller ej ska vi visa hur duktiga vi i Sverige är.

Varenda maträtt som serveras till mötena ska vara ”bengtmärkt” utav en man på naturvårdsverket, vi serverar endast kranvatten under mötena, vi ser till så att alla lokaler som används är handikapsredo, och framförallt ser vi till att i den mån det går ska det vara lika många kvinnliga talare som manliga talare på varje möte.

Se och lär

Genom våra organisaerade (antagligen sönder planerade) möten marknadsför vi Sverige, och jag tycker vi gör det på ett alldeles utmärkt sätt. För en gång skull säger vi ”här är vi och så här funkar det hos oss”. Jämfört med hur vi marknadsförde oss under värdskapet av Eurovisionsfestivalen, då vi spelade en annan melodi på lyran. Nämligen att i Sverige finns minsann lite för alla, då vi har israeliska apelsiner, och vi dansar minsann finsk tango och spelar lika tråkig fotboll som tyskland.

Äntligen är vi inte längre glada om vi får vara med och leka, utan det är ett privilegium att få komma till Sverige. Det är ett privilegium att få komma hit och dricka björksav och kräla i våra kalla gruvor!  Välkomna till Sverige, där vi tar miljö och jämställdhet på allvar. Där vi faktiskt tycker politikernas tillgänglighet är viktig, och där vi kräver en fullständig insyn i vad våra politiker gör för vårt land och för vårt unionskap.

Att arbeta för allmänhetens bästa, att göra skillnad, detta är två av en rad saker som är inspirerande med att arbeta inom den offentliga sektorn. Att arbeta med kommunikationsfrågor inom en kommun är en bred arbetsuppgift då man varje dag kommer i kontakt med olika verksamheter, olika utmaningar och därmed också olika lösningar. Detta berättade Sara Svensson på en föreläsning på Högskolan i Kalmar.

Informatörens arbetsområde är att sköta organisationens kommunikation internt såväl externt. Att tillgodose alla anställda med information nog att varje anställd på kommunens alla arbetsplatser känner en trygghet i sitt arbete, och motivation för att fortsätta utveckla kommunen som arbetsplats och som samhälle.

Informatören ska även bevaka omvärlden, samtidigt som man arbetar med att kommunicera och informera kommuninvånarna och omvärlden, om allt som händer och allt som inte ska hända.  Informatörsrollen är helt enkelt en länk mellan organisationen och alla dess målgrupper.

Offentlighetsprincipen och meddelarfriheten

”Meddelarfrihet står framförallt för straffrihet. Meddelaren kan utan att straffas för det göra något (berätta/läcka) som är förbjudet” (Olsson, Anders R (2006) Yttrandefrihet och tryckfrihet: handbok för journalister sid. 35)

I kommunen har varje anställd meddelarfrihet, och kan därför gå ut till allmänheten och berätta exakt vad dem vill om deras organisation (med vissa undantag såsom exempelvis lärare). Detta är en stor skillnad från privata företag där man enligt lojalitetsplikten till och med kan bli av med jobbet om samma sak skulle ske.

I och med Offentlighetsprincipen kan också varje medborgare kräva att få information om organisationens verksamhet på alla plan. Vilket inte alls gäller inom privata företag där (1990:409) lag om skydd om företagshemligheter, hårt draget ser till att endast den informationen företaget lämnar ut är den informationen som når dagens ljus. Detta berättade Eva Jönsson om bland annat vid föreläsningar på högskolan i Kalmar.

Därför som jag ser det skiljer sig informatörsyrket i stort åt beroende om det bedrivs inom en offentliga organisationer eller privata företag.  Kommunikationsarbetet inom offentliga sektorn kräver minutiös planering och den strategiska kommunikationen blir viktigare än någonsin. Det gäller hela tiden att tala genom handling, och där med också att alltid handla rätt. Det är ju trotts allt en organisation med 5000 anställda och ytterligare 50 000 anhängare i form av invånare som direkt eller indirekt blir påverkade av varje handling. Informatörsyrket inom den privata sektorn kräver givetvis planering även det, men där krävs annan typ av arbete.

Hej,

Här kommer jag de närmsta fem veckorna att publicera tankar och reflektioner kring samspelet mellan medier och samhälle.

   MVH

   Johan Pettersson
   Mem 07, Högskolan i Kalmar