Medier och genus
I dagens medier syns trots att vi i Sverige anses som ett av världens mest jämställda land inte ens i närheten av lika många kvinnor som män i media. När det pratas om och med sakkunniga i de svenska medierna är i regel endast tre av tio kvinnor och resterande då alltså sju av tio män. Ett annat exempel som jag själv tänkt på och som Britt-Marie Ringfjord belyste var också vad gäller sport. I sportsändningarna vår nation över så kan det visas reportage efter reportage om manliga idrottsprestationer och talas gång på gång om manliga sporthändelser, för att sedan precis innan tack och god natt nämnas att ”Linköpings damer faktiskt vunnit sm-guld, hej då. ”
Detta kan ha sina förklaringar i att damsport många gånger faktiskt inte har så stor publik, av olika anledningar. Därför bevakar inte heller medierna i Sverige dessa evenemang på samma vis. Att tre av tio är kvinnliga sakkunniga kan säkert ha en logisk förklaring också, och framförallt tror jag att det kommer att jämna ut sig förr snarare än senare. Genus i medierna är väldigt mycket och debatten blir väldigt bred. Hur konstigt det än må säga är det inte damidrottens medietid eller antalet sakkunniga i medierna som oroar mig mest. Utan en helt annan sak.
Britt Marie Ringfjord påpekade en helt annan och betydligt större sak. Nämligen hur kvinnor och män framställs i media.
Blå och rosa
Redan när vi är små stoppas vi in i fack där det i tidningar målas upp pojkar i stålmannendräkter och flickor i rosa prinsessklänningar. Detta fortsätter genom hela vårt liv det verkliga problemet är hur tidskrifter för män och kvinnor skrivs. I en tidning som veckorevyn som riktar in sig mot unga läsare kan man utläsa hur man ska vara för att gå hem hos killarna hur man ska se ut för att fånga killar och så vidare. Däremot i tidskrifter som riktar in sig mot män såsom exempelvis Moore framställs inte killar på det här viset utan tvärt om, även här beskrivs kvinnan som något mannen förfogar över. Det mest hemska är kanske inte att folk framställer detta på det här viset, utan att det faktiskt säljer och gör intryck på oss.
I en intervju 2008 gjord av Ulrika Melin i samband med en av våra uppgifter under en radiokurs i vårt program på högskolan i Kalmar, ställdes frågan om huruvida detta är ett problem till Moores dåvarande chefsredaktör Bingo Rimér. Svaret om hur han såg på detta var att han tyckte att det var långt mycket värre att tidningar som riktar sig mot flickor skriver som de gör, snarare än att tidningar som riktar sig mot pojkar skriver på sitt vis.
Uttalandet i sig är väl ganska väntat då Rimér faktiskt stod för ena sidan av problemet, men han tyckte vidare i intervjun att en lösning på detta och kanske andra frågor inom medievärlden idag hade kunnat kanske inte lösas med åtminstone belysas på ett annat sätt genom undervisning. Hans förslag var medie och kommunikationsvetenskap i grundskolan på samma vis som matte och samhällsvetenskap.
Tanken på detta är faktiskt inte så dum, i synnerhet nu i den fas vårt land är i idag. Vi är ju trots allt som jag tidigare pratat om i min blogg på väg eller kanske redan inne i ett paradigmskifte, på väg att bli ett informationssamhälle snarare än något annat. Varför ska inte information och kommunikation läras ut till vår befolkning då? Precis som teknik lärts ut i åratal av och om ett industrisamhälle, skulle det väl vara att skjuta sig i foten om vår nation går in i den nya tiden av informationsflöde utan att kunna hantera det? Jag tror aldrig att jag skulle säga det men jag tycker nog precis som Bingo Rimér (i alla fall som jag tolkar det), att utbildning och information är det enda som kan hjälpa oss att ta det sista klivet in i informationssamhället.
