Medier, makt och samhälle
Vi har alla hört talas om Berlusconis mediekonglomerat och hur han genom låt oss kalla det trick kommit över detta. Det är en het potatis och många har synpunkter på hur detta används.
Jens Cavalin berättade på en föreläsning på högskolan i Kalmar om samspelet mellan medierna och samhället och hur dessa utgör och utövar makt. Detta inlägg kommer också att beröra ytterligare en föreläsning av Jens Cavalin som jag dock inte infann mig på, däremot har jag även här med hjälp av goda klasskamrater fått föreläsningen beskriven för mig vilket resulterat i delar av detta inlägg.
Svenska tidningsvärlden
I Sverige idag finns tre stora spelare på banan, Stampen, Bonniers och Schibsted, dessa utgör näst intill hela Mediesverige och äger sammanlagt bla: Aftonbladet, Expressen, DN, SvD, Sydsvenskan, Tv4(där med också canalplus), MTV norden, DI, SF & Svensk bio, GP och en massa massa lokala tidningar såsom hallandsposten och bohusläningen mm.
Politik och media i världen
Så här ser det ut även i resten av Europa, bara i norden är det ungefär samma tre företag som äger resten av de nordiska mediekanalerna. I Frankrike är tre stora ägare, i Storbritannien finns en liknande situation.
I alla dessa länder finns ytterligare en gemensam nämnare enligt Jens Cavalin. Frankrikes president Nicolas Sarkozy är privat nära vän med ägarna av dessa tre stora mediebolag. Englands före detta premiärminister Tony Blair är så pass nära vän med Rupert Murdoch huvudägaren av News corporation (en grupp där bla Fox ingår). Som tidigare nämnt har Italiens före detta president haft den rollen ett par gånger, och är själv ägare av mer eller mindre varenda medie kanali Italien förutom de statliga (vilka han har full kontroll över som president). Men såhär fungerar det inte i sverige väl?
Nej förhoppningsvis inte, men noterbart är ju ändå att fru Fillipa Reinfeldt fru till statsminister Fredrik Reinfeldt, och ordförande i Stockholms borgarråd (m) satt med i styrelsen för Svenska dagbladet så sent som 2008. Som styrelseledamot får hon direkt inflytande i vem som ska placeras som tidningens chefsredaktör och politskredaktör. Som tidigare nämnt så är det ju trots allt så att SvD bara är en liten del av ett stort utbud från några väldigt få mediedistributörer, alltså samma människor som äger SvD också äger och distribuerar stora delar av resten av nordens mediekanaler.
Vem får äga vad?
Hur ska man, eller ska man överhuvudtaget begränsa vem som får ha, eller hur mycket inflytande man får lov att ha över våra medier? Äganderätten tycker jag ändå är försvarbar, och det är ju trots allt upp till gemene man att för det första vara kritisk till vad som sägs, och för det andra så alla samma möjligheter, åtminstone är det ju så i Sverige att vem som helst kan starta en tidning, däremot att ta upp konkurrensen med redan befintliga medier är dock svårt men det är fortfarande möjligt.
I Berlusconis fall oavsett hur fult spel han har spelat så hade vem som helst samma möjlighet från början. Jag menar inte att Berlusconis fasoner i fallna journalister och så vidare är positivt, men att ha lokaliserat möjligheterna på det vis han gjort och utifrån det skapa det imperium som han gjort är på något vis ändå beundransvärt. En entreprenör och en duktig Medie-ekonom är han ju uppenbarligen.
I vilket fall som helst och hur mycket entreprenör någon än är så är det farligt om inte konkurrens kan vidhållas. Sverige har konkurrensverket som ska hålla ett öga på vad som händer, vi har också något som kallas presstöd. Presstödet är till för att där det exempelvis som i Kalmarregionen finns två tidningar med olika politiskbakgrund (i Kalmar Östran som är röda och Barometern som är blå) se till så att ena färgen inte slås ut av den andra. Ett sätt att se till så att båda blockens röster hörs, eller åtminstone har möjlighet att höras.
Vad beträffar konkurrensverket, trädde en lagändring ikraft som komplement till konkurrenslagen 2003 vilken berör just ägarkoncentration inom media. Lagen går ut på att konkurrenslagen gäller och för medier läggs ytterligare krav till om fritt meningsskapande bland annat. (yttrandefriheten och konkurrensen. Statens offentliga utredningar (SOU) 1999:30)
